Hej igen
I det här inlägget tänkte jag berätta lite om vad jag gjort utanför skolan sedan slutet på juni=) Eftersom min lilla dator som jag har med mig här segat ner sig ännu mer så tar det en evighet att sortera foton vilket gör att ni nog får vänta på foton tills jag kommit hem till min snabbare dator.
För att ta dethela i kronologisk ordning så började det med stort midsommarfirande. Totalt passerade nog ca 100 personer firandet. Vi hade en midsommarstång av bambu dekorerad med lokal växtlighet och blommor och prydd med en svensk flagga. Följaktligen hade vi också dans runt midsommarstången! Utöver det bjöds alla på snapps och sill och det sjöngs snappsvisor ur våra fina specialgjorda sänghäften. Vi hade också grillning och kubb i det fina vädret. Trots att det var regnsäsong så hade vi strålande solsken ända fram till det skymde då vi fick lite duggregn. Kort sagt en mycket lyckad fest. Några av de andra svenskarna bidrog också till att befästa stereotypen av svensk midsommar genom att decka på gräsmattan.
I början på juli var jag sedan en sväng på stranden för första (!) gången. Det blev en trevligt cykeltur fram och tillbaka med lite bad. Dagen därpå prövade jag på Zenmeditation vid ett Rinnoji templet rätt nära där jag bodde. Jag gick dit via min kurs i japansk kultur, annars hade det nog inte blivit av att jag prövat det. Kan säga att det värsta inte var att försöka att inte tänka (även om det också är svårt) utan att sitta i lotusposition. Ovig som jag är klarar jag inte alls av full lotus och fick ge upp min halva lotus efter en 10 min eller så. Tyvärr så va det inte mycket bekvämare att sitta på annat sätt heller och det gjorde det lite svårare att koncentrera sig. Trots smärtan i benen var det i alla fall intressant att testa sazen.
En annan möjlighet jag fick via min kulturkurs var gratis inträde på två dansföreställningar, en i juli och en i augusti. Eftersom det var modern ballett, något som jag aldrig sett förut, så tog jag chansen och gick dit för att se vad jag tyckte och måste faktiskt säga att det var rätt trevligt så tog chansen att gå på den andra föreställningen också även om jag måste säga att den blev en besvikelse. Kan konstatera att i fråga om ballett så föredrog jag de lite mer klassiska, mindre ”modern konst”-lika uppträdandena samt att det ändå var trevligt att kunna gå på framträdandena.
I slutet av juli var sedan jag och några kompisar iväg på en festival en bit söder om Sendai i ett ställe som heter Soma. Festivalen, kallad Soma Nomaoi (相馬野馬追、そうまのまおい), härstammar från en sorts krigsövningar som började hållas för ca 1000 år sedan. Den pågår egentligen i tre dagar men vi var bara och såg på huvuddelen som består i en parad genom Soma ner till kapplöpningsbanan där det sedan hålls hästkapplöpning och händer lite andra saker. Det häftigaste är att man får se en sisådär 500 ryttare i samurajklädsel! Klart sevärt och rekommenderas starkt. Vi hade en molnfri himmel och strålande solsken vilket låter bra men att stå ute i solen i den värmen i flera timmar mitt på dagen blev inte helt skönt efter ett tag, svetten rann i floder. Men det var det värt!
Efter slutpresentationerna för mitt utbytesprogram tog jag ett två dagars uppehåll i tenta-p och tog, tillsammans med sju andra, tåget ner till Tokyo och vidare söderut i syfte att klättra upp för Fuji (富士山、ふじさん). Eftersom målet ju är att se soluppgången från toppen så började vi klättra ca 22 på kvällen innan. Det tog oss cirka 6 timmar att ta oss upp vilket är hyfsat snabbt. Vi började ännu snabbare men drog ner på tempot för att inte få för mycket tid på toppen där det är rejält kallt. Höjden gör också att man måste ta det lugnare. Vi, som de flesta andra, började klättra från en basstation på ca 2300 meters höjd och då kände jag personligen inte så mycket. Själv så kände jag av höjden med och mer, framför allt efter 3000 möh och det kändes ju mest de sista fåtalet hundra meters stigning upp till toppen på 3776 möh. För er som inte har varit så högt uppe kan jag rapportera att man blir väldigt anfådd även om man inte känner sig trött samt att man får en viss huvudvärk. Lösningen är att inte klättra för fort och att vila med jäma mellanrum. Därför störde det oss inte så mycket att vi nästan fick köa de sista hundra meternas stigning. Man är ju knappast ensam när man klättrar Fuji, inte ens om man gör det på en vardag som vi gjorde. Det är många som vill upp och klättersäsongen varar bara i cirka 1,5 månader.
Rent fysiskt hade vi väl inga större problem att ta oss upp förutom att några kände av höjden en del. Problemen började när det oväntat började regna mot slutet av klättringen. Det var fråga om en sorts ihållande, strilande regn som var nästan horizontellt på grund av den starka vinden. Vinden i sig och kylan (närmare noll på toppen) hade vi nog klarat av men viss brist på bra kläder mot regnet gjorde flera av oss genomblöta vilket gjorde att vi också blev kalla när vi stannade uppe på toppen. Vi värmde oss lite ett tag i en restaurang på toppen men då en av mina kompisar drabbades av lättare höjdsjuka i kombination med kylan så bestämde vi oss för att ta oss ner till närmaste sjukstuga med honom. Jag och en annan kille började också bli nedkylda och kände att det var dags att gå neråt. Så fyra av oss gav oss av medan resten stannade kvar på toppen i hopp om att molnen skulle lätta så att de skulle kunna fåå lite utsikt (någon soluppgång gick det inte se). Eftersom det otroligt nog inte fanns någon sjukvård på toppen, men dock restauranger, fick vi ta oss en timmes klättring neråt till 3000 meters höjd för att hitta en sjukstuga. en person stannade kvar med killen som blivit höjdsjuk och som fick syrgas medan jag och en till forsatte neråt.
Jag måste säga att det kändes att luften blev bättre ju längre ner man kom. Som en bonus slutade det också regna ett tag men tyvärr så började det igen när vi närmade oss basstationen varifrån vi sedan med buss tog oss tillbaka till tågstationen där vi försökta att samla ihop oss. Fem av oss kom dit medan två lyckades ta stig neråt och hamnade en 10 mil fel. En taxitur löste det hela och gjorde att vi kom i tid till tåget. Samma kväll kom vi, trötta men välbehållna, tillbaka till Sendai efter vår lärorika klättring. Det regnade fortfarande när vi gick sista biten till korridoren i Sendai.
Förutom ovan nämnda aktiviteter så har det ju också varit lite festande och särskilt en hel knippe avskedsfester.Hade också en kyudotävling (射会、しゃかい) med kyudoklubben vilket var väldigt trevligt även om jag inte träffade tavlan så ofta. Lite synd att jag inte kommer att kunna fortsätta med det nu när jag precis har börjat få hyfsad koll på vad jag håller på med. Jag avslutade i alla fall på ett bra sätt; två andra killar från klubben övertygade mig om att skjuta en sista pil med dem och den satte jag.
Resorna jag ägnar mig åt nu får bli ett annat inlägg.



































